Sveriges största kvinnliga filmstjärna genom tiderna är, vad än det blev för resultat vid en omröstning för några år sedan, Greta Garbo. Ingen har som hon personifierat begreppet filmstjärna. Hon drog otroligt stora mängder folk till biograferna på 20-, 30- och början av 40-talet. Då hon i princip aldrig yttrade sig till pressen och förde ett mycket tillbakadraget liv privat är skriverierna om henne så gott som alltid uppdiktade historier och rena spekulationer. Detta ledde tidigt till en omfattande mytbildning kring henne och detta gjorde henne ännu mer filmstjärnelik. Ja, hon fick till och med något av kunglig status och behandlades som en drottning inom filmen.

Allt startade den 18 september 1905 på Söder i Stockholm där hon föddes som Greta Gustafsson. Hennes far var diversearbetare och från honom sägs hon ha ärvt sitt utseende. Modern, som liksom fadern, var från Småland, skötte hemmet. Greta hade en äldre bror, Sven, och en äldre syster, Alva. Efter folkskolan började hon arbeta på PUB i Stockholm som expedit på hattavdelningen. Regissören Erik A. Petschler såg en bild av henne i en reklam för hattar från PUB och han kom till PUB för att titta närmare på henne. Detta ledde till att hon fick en roll i Petschlers film Luffar-Petter, 1922. Petschler gav Greta rådet att söka till Dramatens elevskola. Greta gjorde så i augusti 1922 och kom överraskande in. Under sina år på elevskolan spelade hon flera mindre roller i olika Dramatenuppsättningar. Det var också under elevskoletiden som hon bytte ut sitt Gustafsson mot Garbo.

Varför det blev just Garbo och vem som kom på namnet eller vad det betyder är en del av mytbildningen runt henne. Här är ett axplock: Greta ville behålla sina initialer, G.G. Alltså måste namnet börja på G. Den norska revysångerskan Erica Darbos namn inspirerade till Garbo. Mauritz Stiller påstod att han hade sett namnet i en dröm. Garbo påstås vara ett gammalt norskt namn för skogsande. Ett passande namn för en mystisk person som kommer fram om natten och dansar i månens sken, menade Stiller.

Greta Garbo hade mött Mauritz Stiller när han letade efter någon som kunde spela grevinnan Elisabeth Dohna i hans filmatisering av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga (visad festivalen 1995). Garbo fick rollen under förutsättning att hon bantade. Stiller hade ett stort inflytande över den unga Greta och var fast besluten att göra en riktigt stor stjärna av henne. Han var den förste som insåg vilka möjligheter hon hade. Stiller tog med Greta till Turkiet där han skulle göra en film för ett tyskt bolag. Bolaget gick dock i konkurs innan filmen blev färdig och Stiller och Garbo befann sig plötsligt i Berlin utan något att göra. G. W. Pabst ville ha Greta i en roll i sin film Den glädjelösa gatan, 1925. Garbos återhållna spelstil och hennes skönhet banade vägen till Hollywood då Louis B. Mayer, när han sett filmen, genast ville kontraktera henne och Stiller för MGM (Metro Goldwyn Mayer). Hollywood nästa!

När Stiller och Garbo kom till Hollywood fick de vänta på lämpliga uppdrag. Garbos första film i Hollywood blev Virveln, 1926. Nästa film var Fresterskan, 1926, en framgång för Garbo men en motgång för Stiller, som mitt under inspelningen blev utbytt som regissör mot Fred Niblo. De två följande filmerna, Åtrå, 1926, och Anna Karenina, 1927, etablerade Greta Garbo och John Gilbert som älskande par både på och utanför vita duken. Greta Garbo var inte ensam svensk i Hollywood vid den här tiden. I En gudomlig kvinna, 1928, spelade hon mot Lars Hansson och regisserades av Victor Sjöström. Nils Asther var hennes motspelare i Vilda orkidéer, 1929. Under den sistnämnda inspelningen fick Garbo budet att Stiller avlidit i Stockholm. Stiller hade varit något av en fadersfigur för henne och dessutom var han en av de få människor hon litade på. Garbo gjorde tio stumfilmer innan det var dags för henne att pröva om hennes röst höll för ljudfilmen när hon 1930 gjorde Anna Christie.

Reaktionen blev häftig. Vilken röst! Garbo hade en hes, djup altstämma som matchade hennes spelstil perfekt. Hon blev stumfilmsskådespelerskan som inte bara klarade övergången till ljudfilm med godkänt betyg, utan blev en ännu bättre, intressantare skådespelare. Nu kom de stora rollerna slag i slag. Hon spelade Mata Hari, storspionen, i filmen med samma namn 1931 och Napoleons älskarinna i Marie Walewska 1937. Hon gestaltade även en annan oförglömlig kvinna i Kameliadamen 1936. Garbo spelade 1933 en roll som passade henne bra som svensk och drottninglik. Hon gjorde den svenska regenten i Kristina (Odeon 20/4 kl 18.30). Här spelade hon och John Gilbert åter ett älskande par och det är för kärlekens skull hon abdikerar, vilket inte är historiskt korrekt. En film, Anna Karenina (Odeon 25/4 kl 16.00), spelade Garbo in både som stumfilm 1927 och som ljudfilm 1935. Jämförelser filmerna emellan är förstås oundvikliga och vilken version som är den bättre av dem är svårt att säga. I Ninotchka, 1939 (Odeon 29/4 kl 16.00), introducerades ytterligare en ny roll för Garbo. Nu skulle hon spela komedi. Att Garbo talade på film hade varit succé, men hur skulle det gå när hon skrattade? Alldeles utmärkt visade det sig. I Ernst Lubitschs regi ser vi en glad och avspänd Garbo. Beklagligt nog ledde framgången med Ninotchka till att Hollywood snabbt ville etablera Garbo som komedienn. För detta valdes filmen Tvillingarna, 1942, ut.

Filmen blev Garbos största misslyckande i karriären och blev också den sista film hon gjorde. Försök gjordes i flera år att få till stånd en ny Garbofilm, men samtliga försök misslyckades. Ofrivilligt slutade Garbos fantastiska filmkarriär med ett rejält magplask och det är ett ovärdigt slut på en så enastående karriär. Men det man minns henne för är de stora ljudfilmsrollerna på 30-talet och hennes skratt i Ninotchka.

Namn: Greta Lovisa Gustafsson
Yrke: Skådespelerska.
Född: 18:e september 1905 i Stockholm, död 15:e april 1990 i New York.


>> Fler vänsterhänta kändisar