Författaren Franz Kafka har kanske mer än de flesta blivit intimt förknippad med Prag och den speciella miljö som rådde där i början av 1900-talet. Han föddes i ett hus i kanten av den gamla judiska stadsdelen Josefov. Närmaste granne åt andra hållet var Nicolaikyrkan. De flesta judiska familjer hade redan lämnat det nu förslummade Josefov och bodde spridda i andra delar av Prag. Familjen Kafka tillhörde medelklassen och fadern drev en affär. De flyttade många gånger, men inte långt, utan höll sig kvar i samma område i Gamla Staden. Franz Kafka hade ett något komplicerat förhållande till sin far, som han upplevde som mycket dominerande. Hela livet, även som vuxen, kände han sig dominerad av fadern och var mer eller mindre rädd för honom. Till modern kände han också ett avstånd. Men ändå tycktes han aldrig försöka frigöra sig utan höll sig kvar hos eller i närheten av föräldrarna.

Om revolutionerna 1848 inte inträffat hade Franz Kafka kanske aldrig blivit född, inte heller hans far. I Prag fanns förhållandevis få judar och man ville inte att deras antal skulle öka för mycket. Därför tilläts enligt lag bara äldste sonen i varje familj att gifta sig. Kafkas farfar hade en äldre bror. Men i och med 1848 slopades lagen. Den då 34-årige farfadern gifte sig omedelbart och skaffade sig i snabb takt sex barn, varav den näst äldste blev Franz Kafkas far.

Numerärt var tyskar och judar en minoritet i Prag, men kulturlivet dominerades av det tyska och Kafka tillhörde de tyska Pragjudarna. Han talade och skrev på tyska och han studerade juridik vid Prags tyska universitet Carolinum. Franz Kafka var ovanlig så tillvida att han även behärskade tjeckiska språket och han var väl insatt i tjeckisk kultur. Han besökte tjeckiska politiska sammankomster och drogs bland annat till de tjeckiska anarkisterna i "De Ungas Klubb". Men egentligen kände Kafka sig inte riktigt hemma någonstans. Som tillhörande den tyska sfären betraktades han som en främling i tjeckiska kretsar. Som jude var han inte heller fullt accepterad i tyska icke-judiska kretsar. Antisemitismen växte också i Prag under Kafkas levnad, men även den sionistiska rörelsen.

Främlingskapet och utanförskapet går igen i Kafkas böcker. I Slottet är huvudpersonen en lantmätare som kommer till en by. Han önskan är att leva normalt och att bli accepterad. Ingen motar visserligen bort honom, men han förblir en främling, som inte tillåts komma med i gemenskapen. Kafkas mörkaste roman är Processen. Banktjänstemannen K. anklagas och ställs inför rätta. Under hela den långt utdragna rättsprocessen får han röra sig fritt och fortsätta arbeta. Vad han anklagas för får han aldrig veta. Och trots att han inget gjort känner han sig skyldig. Till slut döms han och avrättas fortfarande utan att veta varför.

Kafka levde i en tid av kaos och meningslöshet då habsburgska dubbelmonarkin störtades och första världskriget bröt ut. Kafka får tjänstgöring vid ett advokatkontor och träffar vid denna tid Felice Bauer, släkting till hans nära vän Max Brod, och han förälskar sig i henne. De förlovar sig två gånger men "träffas" huvudsakligen bara via brev. Tyvärr tar förhållandet slut, antagligen på grund av Kafkas rädsla inför ett äktenskap. Han är rädd att hans situation ska bli alltför lik sina föräldrars. Han står nu inför en ny epok i sitt liv som han inleder med att skaffa ett jobb med vilket han till en början trivs. Men han blir mer och mer olycklig ju längre tiden lider. Han tjänar dåligt och tvingas arbeta under hårda regler. Till slut börjar han få självmordstankar. Han får en smärre nervkollaps, men lyckan vänder och han återhämtar sig snabbt och fortsätter sitt jobb på Institutionen för Arbetarnas Olycksfallförsäkring. För att kunna förstå tekniska maskiner på olika arbetsplatser bättre får han även tid till att gå en del ingenjörskurser vid Tekniska Institutet. Hans noggranna beskrivning av tortyrmaskinen i novellen "I straffkolonin" visar hans gedigna kunnande.

Kafka kände alltså hela livet ett främlingskap, men han kände tydligen också en skuld. De tyska judarna tillhörde det härskande skiktet i Prag. Deras tjänstefolk och arbetare var däremot tjecker. Kafka hade skuldkänslor för att han "stod över" tjeckerna. I hans ögon representerade tjeckerna det "verkliga livet", det friska, sunda, folkliga. Själv kunde han aldrig nå detta liv utan var instängd i en förfinad, avskärmad kultur.

I Kafkas verk finner man en flödande ironi. De flesta av Kafkas böcker är självbiografiska och det märks tydligt i Slottet, ett verk där anspelningar på familj, arbete, vänner och lärare syns tydligt. Kafka skrev bara tre romaner, men åtskilliga noveller, till exempel "I straffkolonin", "Beskrivning av en strid", "Domen" samt novellsamlingen "Betraktelser". Franz Kafka var under sin levnad inte någon känd författare. Endast några få noveller publicerades medan han var i livet. Han ville själv att hans verk skulle brännas men hans gode vän Max Brod, som han anförtrodde böckerna åt, insåg deras litterära värde och lät publicera dem.

Enligt Kafka själv var livet ett straff, något som man inte kunde komma ifrån. Vart han än tycktes vända sig så fann han bara vad han kallade fiender. Livet, som han liknade vid ett fängelse, kunde man bara slippa ut från genom döden. Redan vid barndomen var Kafka klen och tanig. Då han drabbades av struptuberkulos blev kampen för livet hårdare. Ständigt återkom depressionerna. Vansinnet erbjöd dock en utväg, men Kafka hade självdisciplinen att inte välja det.
Den tredje juni 1924 dör Franz Kafka på ett sanatorium utanför Wien.

Namn: Franz Kafka
Yrke: Författare.
Född: 3:e juli 1883 i Prag, död 1924 i Wien.


>> Fler vänsterhänta kändisar